Äntligen! Solen är tillbaka. Efter veckor med bara mulet väder, snöblandat regn och slask har nu solen och snön återigen återvänt till den mörka nord.

Idag var jag på Huvberget.

Med en skogsbeklädd omgivning, berg som reser sig, en tjärn, gårdar mellan granarna kan jag beskåda Medelpad i ett nötskal. Landet mellan älvarna. Det är lustigt att det är alldeles tyst. Det enda ljud jag hör är vinden som rycker tag i trädtopparna, snön som viner igenom liften och en hund som skäller nere i byn. Gömt där nere i dalgångarna ligger stan, den största i denna landsända, ändå hörs ingenting.

Det är som att jag kan drömma mig bort i fjärran, låtsas att det är vildmarken jag har framför mina fötter.
Låtsas att jag lever på 1300-talet, att jag är ställd som vakt utanför borgen.
Hur jag står och filsosoferar medan en samefamilj passerar vid skogsbrynet där nere, de följer renarna mot kusten. Renarna söker sig föda i de stora skogarna vid Bottenhavet under vintern. Samerna följer efter.
Och här står jag, som ättling till familjen Bure och bevakar mina intressen.
Håller koll på mina ägor, blickar över nejden efter inkräktare.
Det är en oviss tid. Grupperingar av olika ätter som inte kommer överens. Visserligen finns Hälsingelagen, men det är ändå ett laglöst land. Stora vidder och liten befolkning, det blir så då.

Jag hör röster. Oj! Människor klädda i täckjackor kommer mot mig och jag inser att jag inte alls befinner mig i 1400-talets Medelpadiae utan i 2008 års Västernorrlands län. Att samerna som passerade där nere bara var några grabbar som plöjde snön med sina skotrar.

Med lätta steg lämnar jag Huvberget, tillbaks till civilisationen, verkligheten och nutiden.
Och så var söndagen den 13 januari 2008 slut.

Vinter image4

Written by Anders Bergh

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.