Jag bara går och går men tycks aldrig komma fram.
Eller kanske det inte finns något slut? Ändå är det på nått sätt som att det är målet man strävar efter.

Det känns som ett vakum. Tillvaron ter sig rätt meningslös för det mesta, men in emellan kan det vara alldeles underbart, för att nästa minut vara tillbaka i det där stampande läget igen.

Vakna upp på morgonen, det är kolsvart ute, minus 3 grader och halt. Halt och jävligt. Livet känns trist.
Varför gör jag detta dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år… För pengarna?
Men varje eftermiddag känner jag mig lika tillfredsställd och glad över att jag har ett jobb att gå hem från,
ett hem att återvända till, mat som väntar i frysen, en vän som sänder mig ett sms och en familj att ringa till.

Igår när jag körde hem i min kära kärra från en kompis som bor en bit utanför stan lyssnade jag på vacker musik och såg hur granar och tallar passerade. Helljuset som belyste den snötäckta vägbanan, älven som låg där alldeles stilla under månskenet, gårdar och människors liv som passerade.
Jag blev så exalterad, kände ett lyckorus över hur vackert allt var och ville inte sluta köra.
Hade velat fortsätta mil efter mil hela natten igenom.

Det kändes som början på en Roadmovie.
Jag gick och lade mig nöjd och belåten den natten.

För att nästa morgon vakna upp med samma meningslöshet igen.

Ps. Det kanske bara har och göra med mitt dåliga morgonhumör. Ds.

Written by Anders Bergh

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.