Petersvik i Sundsvall och striden om kulturarvet
Petersvik är en av få bevarade kustnära 1800-tals idyller efter Sundsvallsfjärdens industritäta stränder. Här lät topparna inom Sundsvalls dåvarande näringsliv uppföra sina sommarvillor i trä och snickarglädje. I dag över ett sekel senare hotas hela området om utplåning. Kommunen vill i samarbete med SCA anlägga en kombiterminal där de gamla villorna i dag står. Den behövs för regionens utveckling sägs det. Och för att kunna överföra mycket av transporterna i regionen till järnväg istället för på landsväg med långtradare som i dag.
Bilden ovan: Vy över Petersvik i min gamla hemstad Sundsvall en kylig vinterdag.
Varför då ett sådant motstånd mot denna långsiktigt miljövänliga lösning för Sundsvallsregionen? I ett fungerande samhälle behöver ibland enskild egendom offras för att ge plats åt ”samhällsnyttig” infrastruktur. Men gränsdragningen är svår.
Måste Petersvik verkligen bevaras?
Frågan är komplex. För mig handlar Petersvik inte så mycket om områdets värde i sig, jag har för lite kunskap om det, utan om synen på kulturarvet i Sverige i stort, i nu- och dåtid. Finns det något annat europeiskt land där rivningar av gamla kulturmiljöer varit så vanliga som i Sverige? Bortsett Sovjetunionen, nej, jag tror inte det.
Rivningshysterin tog fart under efterkrigstiden. Andan i Sverige på 1940-70-talen bars upp av en framstegsoptimism utan tidigare skådat slag. Sverige var på språng mot framtiden. Vi hade klarat oss undan kriget och stod rustade på ett helt annat sätt än våra krigshärjade grannländer i Europa. Den ekonomiska tillväxten och inflyttningen till städerna var enorm. Bostadsbristen var ett faktum. Men någonstans på vägen mot framtidens Sverige gjordes en tankevurpa. Istället för att komplettera redan befintlig bebyggelse, rev man.
Norrmalmsregleringen i Stockholm. Foto: Svenska Dagbladet. Ronninger, Herman.
Svenska städer faller som korthus
Under Hjalmar Mehrs tid i Stockholms stadshus, utplånades hela kvarter i Klara för att ge plats åt omotiverade trafikleder och kontorshus i enfald. Underbara gamla kvarter jämnades med marken med motiveringen att de var i dåligt skick, att slummen måste bort från Stockholm, att Sveriges huvudstad skulle bli en modern stad. Politiker som föga föll för kapitalet. Och så fortsatte det. I Västerås, Norrköping, Linköping, Skövde, Umeå och nästan alla andra svenska städer föll de gamla husen som korthus. Resultatet ser vi i dag i alla de citygallerior, parkeringshus och hyreshus i betong som förenar alla svenska stadskärnor.
”Lyckliga gatan du finns inte mer. Du har försvunnit med hela kvarter. Tystnat har leken, tystnat har sången. Högt över marken svävar betongen.” – Anna Lena Löfgren
Se frilansfilmaren Anders Wahlgrens dokumentär på SVT:s Öppet Arkiv om hur de svenska städerna förlorat sina själar efter 1960-70-talens rivningsvåg. Stockholm är staden i Europa som förändrats mest utan att ha blivit bombad. Här ser vi exempel på gräsliga parkeringshus och Domushus över hela landet. Och vi kastar en blick på två av våra grannländers huvudstäder där de gamla stadskärnorna bevarats – Tallinn och Köpenhamn.
Rivningarna på Norrmalm i Sundsvall
I Sundsvall föll trähusbebyggelsen på Norrmalm offer för grävskoporna. Rivningarna rättfärdigades med samma argument som i Stockholm. Det var omodernt och bilismen skulle sättas i främsta rummet. Det slutade med en stor obebyggd grusplan under lång tid och så småningom parkeringshus och kontorsbyggnader. Så var det överallt i Sverige. Rivningarna gick så fort att det inte hanns med att bygga. Istället för att rusta upp de nergångna stadskärnorna växte miljonprogrammen upp i städernas utkanter. Det var en osmart stadsplanering som skapade nya problem, inte bara rent fysiskt för de personer som tvingades till timmar i bilköer eller långa resor med kollektivtrafik, utan också socialt. Segregationen blev ett faktum.
Av miljonprogrammen har vi sannerligen lärt oss en del. Liksom, förhoppningsvis, av rivningarna i de svenska städerna. Det blev inte så bra. Men rivningar fortsätter.
Storindustri mot kulturarv
Efterkrigstiden hade sina utmaningar. Det var en omvälvande samhällsförändring. Liksom vi i dag står inför klimatförändringar, en stegrande urbanisering med växande städer. Men i sin iver över förändring förblindas lokalpolitiker över hela Sverige. Byggherrar och industrin trycker på och någonstans på vägen förloras helhetsgreppet. Att ”sätta kommunen på kartan” och ekonomiskt tillväxt till varje pris får gå före. I Sundsvall står just nu två starka intressen mot varandra. Basindustrins intressen uppbackade av samtliga politiska partier i kommunfullmäktige står mot bevarandet av ett stycke svensk kulturhistoria, de gamla trävillorna, den gröna lungan och strandremsan efter en annars så exploaterad kuststräcka.
Logistikparken i Petersvik har kommit att bli en fråga som engagerar inte bara kommuninvånare utan allt vidare kretsar över hela landet, som en symbol för en rådande syn på Sveriges kulturarv. Har vi inte lärt av historien. Många av de tankar man hade om bilismen under 1960-talet känns i dag helt överflödiga. Kanske ser vi i framtiden tillbaka på 2015 och undrar hur man tänkte angående Logistikparken i Sundsvall och utplånandet av Petersvik, den sista gröna lungan efter Sundsvallsfjärden.
Snart är Petersviks sköna sommarvillor endast ett minne blott och ytterligare en liten bit av det svenska kulturarvet förevigt utraderat.
Lämna ett svar