Vi närmar oss oktober, det märks inte på andra sätt än att kvällarna blir allt mörkare. Nu ska jag berätta varför.
Jag styr bilen söderut mot Hälsingland. Ungefär 40 min från Sundsvall ligger Sörfjärden, kallad Norrlands längsta sandstrand. Och lång är den verkligen, den mäter ungefär 2 km. Inte mycket för en skåning som är van med milsvida stränder. Här uppe dock, där den stora delen av kusten består av stenar och klippor är det speciellt. Mitt mål var däremot inte att vandra efter sandstränder.
Jag går mot Gnarpskaten, en udde i Bottenhavet. Det är ett naturreservat, ett mycket fint sådant. Det är shorts, t-shirt och sandaler som gäller. Det är runt 22 grader varmt och vindstilla. Solen skiner bakom tunna slöjmoln. En helt otrolig dag. Det känns som högsommar trots att vi till veckan skriver 1 oktober. Ute vid klapperstensfältet möter jag ett par som just sett en havsörn och jag går ut och sätter vid några stenar och dricker mitt termoskaffe. Men jag ser ingen örn. Jag kanske inte är tillräckligt uppmärksam och inte vet var jag ska titta.
Naturen är lugn, den gör sig redo för en vinter eller höst som aldrig tycks komma. Det doftar friskt i skogen, så som det bara kan göra på hösten, men likaväl är luften varm. Ett och annat löv har fallit till marken. Myggor och flugor tycks ha återvänt. Några fåglar kvittrar. En klapprande ljud hörs långt borta i skogen. Vad sjutton är det, tänker jag. Det är något stort som närmare sig mig med bestämda steg. Är det älgar? Nej, det är en mamma och en son som rider på sina hästar bland stenar och rötter. Vi hälsar. Jag fortsätter. Marken är torr som fnöske. Det har inte fallit regn på många dagar.
Jag vandrar och vandrar genom tall och granskog, frodig fortfarande alldeles grön alskog. Hoppar över stenar och får sand mellan tårna på sanstränder. Moln börjar dyka upp från söder och solen står allt lägre. Jag inser att det börjar skymma och beger mig tillbaka mot bilen. Temperaturen däremot är fortfarande behaglig och jag svettas snarare än fryser. Jag rattar hem mot Sundsvall igen med Winnerbäcks nya skiva som bakgrundsljud.
Vilken dag. Jag älskar verkligen den här hösten 🙂
Läs mer om naturreservatet här >>
[…] Jag åkte utomlands igår. Närmare bestämt över landskapsgränsen till Hälsingland Väl där rattade jag ut mot Sörfjärden, som för övrigt är Norrlands längsta sandstrand. Vidare vandrade jag genom vackra tallhedar ner mot det underbara naturreservatet Gnarpskaten. Det blåste nordan men i lä av träd eller stora stenar var det inte alls kallt med shortsen. En hel vinter har gått sedan jag var här sist. Det var i september, denna ovanligt varma månad. Läs mitt inlägg > […]