I en skog på Balkan

Förflyttad till en enorm lövskog på hög höjd i Montenegro, det lilla landet mellan Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Serbien och Albanien. Vi var där under 10 dagar i september. På hög höjd i det inre av landet där bergen och skogarna bredde ut sig hade en täcke av vit snö lagt sig (se inlägg). Det vara bara några plusgrader varmt.

Detta är bilder från det stora skogs- och bergsområdet Biogradska Gora, en nationalpark. Det var lite som att förflytta en skånsk bokskog till ett berglandskap.

Skåne och närheten

 
I Skåne är allt nära. På en timme i Sollefteå kunde man hamna i Viksjö på sin höjd. På en timme från Helsingborg i Skåne hamnar man i utlandet/Danmark/Köpenhamn. Från Helsingborg, som är den stad som ligger närmast Danmark, har man bara 20 minuter över med färjan till Helsingør. Och närheten mellan Skåne och Danmark är inte bara tydlig just för att man ser över sundet. Nej Skånes historia som en del av Danmark syns överallt, men det kommer jag att berätta mer om senare. 
 
Här ser du Öresundsbron från Västra Hamnen i Malmö.

Från öl till kaffe – semestern är slut

 
När verkligheten tränger sig på igen efter en lång semester är det dags att rannsaka sig själv. Att inse att semesterns sköna dagar är slut och att det oansvariga levernet inte kan vara för evigt. Det är de slappa dagarna i Krakow, ett veckoslut med hygge i Köpenhamn och sand mellan tårna på Västkusten, jag talar om.
 
Att vara på semester är att vältra sig i allt det goda i livet. Att intala sig själv att mat som dryper av fett, efterrätter som badar i socker och drunknar av grädde, är okej. Semester är att i sommarhettan tillåta sig släcka törsten med öl istället för vatten, ölpriserna i Krakow manar inte direkt till återhållsamhet. Att inte kunna tacka nej till en Tuborg på Nyhavn i Köpenhamn. Att avsluta middagen med en gräddig lite för stark Irish Coffee. Att låta det goda men onyttiga få vara kryddan på ett mos av myllrande folkliv bland medeltida byggnader i de ljumma sommarvindarna.
 
Semester är att hasa sig fram i gränder och bland sevärdheter dagarna i ända, trött men ändå för nyfiken för att vilja gå och lägga sig. Att muttra lite försiktigt över hur oorganiserat det får tillåtas vara i andra länder än hemma och dra klyschan ”så här hade det aldrig fungerat i Sverige”.
 
Och när den bleka hyn, efter en lång mörk vinter hemma i Sollefteå, snabbt steks i den heta sommarsolen på Västkusten, när kroppen blir en fiskrätt på en restaurang, ”stekt rödig med smak av havssalt”, är vi på semester.
 
Men allt har ett slut. När standarddrycken byts från öl till kaffe vet vi med säkerhet att vardagen är tillbaka igen. Lika fort som den solbrända hyn bleknar, bleknar minnena av sommarens sköna dagar. Högsommar övergår i sensommar.
 
Hösten knackar på dörren och det nya livet måste börja. Bort med allt det feta, allt det söta och onyttiga. In med det hälsosamma. Rör på fläsket. Höstens tid är här och det är rätt skönt. Mår kroppen bra, gör knoppen det. Det är nu man ska missbruka skogens delikatesser, blåbär och kantareller och andas klar höstluft.
 
Om hösten ändå inte känns tillräckligt uppfriskande, ha förtröstan. Det kommer en sommar nästa år igen.
 
Publicerat som krönika i Sollefteåbladet, aug 2013.

Från topp till tå i Zakopane

Vandring från topp till tå i Zakopane

Efter en rätt kort vistelse uppe på själva bergskammen i högfjällsområdet var vi tvungna att påbörja vår vandring ner till Zakopane igen. Det var eftermiddag och det mörknar fort i södra Polen och vi ville inte riskera nattvandring utan vare sig ficklampa eller utrustning för kallare väder.


Vårt första konstaterande efter några minuters vandring var att det var mycket brant och på vissa ställen rena stup intill vandringsleden.


Står och blickar mot Zakopane där nere, och vårt slutmål långt borta i horisonten. Närmast syns kabinbanan och stationen.


Från kalfjäll till trädgränsen där först tallar tar vid, sedan granarna.


Linbanan ner till byn.


Mäktiga bergformationer på vägen ner genom skogen.


Här i denna vackra granskog träffade vi på en räv, en mycket konstig sådan som inte var det minsta rädd för oss. Här är naturen i det närmaste lik en skog i mellersta Sverige. Flora, fauna och klimat stämmer väl överens med det skandinaviska. Här finns lo, varg, björn och stora barrskogar.

Med linbana upp i Tatrabergen

Lång kö mot linbana

Det kan låta otroligt men efter 5,5 timmars köande i Kuznice utanför Zakopane fick vi tillslut stiga på kabinbanan som skulle ta oss till toppen av det 2 000 meter höga Kasprowy Wierch. Less på att köa så länge blev vi genast glada när kabinen tog oss över barrskogarna upp i Tatrabergens kalfjällsvärld på ca 15 min.


Det var mäktiga berg som mötte oss på vägen upp. Inte mycket högre än topparna i vår skandinaviska fjällkedja men så mycket mer alpina i sin form än de ”kullar” vi är vana att se i Sverige.


Där nere mot norr ser man Zakopane breda ut sig, denna polska skidmetropol. Mindre än 10 mil längre norrut ligger Polens näst största stad Kraków.

Tatrabergens högsta toppar

Väl uppe är det mäktiga vyer man möts av. De högsta topparna i Tatrabergen, som är en del av Europas näst längsta bergskedja Karpaterna, når 2 600 m.ö.h. Dessa ligger i Slovakien. Gränsen mellan Polen och grannlandet Slovakien går längs bergskammen på stigen där människor vandrar.

Vi skulle vandra här uppe var det tänkt men den långa väntetiden på kabinbanan och den stundande kvällningen gjorde att vi tog beslutet att istället vandra ner mot Zakopane igen, en tur på omkring 2.5-3 timmars vandring. Fler bilder från vandringen >

Olympiastadion i Berlin väcker känslor

Olympia stadion i Berlin byggdes av Hitlerregimen inför de olympiska spelen 1936. Här lät Hitler öppna spelen  och arenan användes till olika propagandaspektakel. På 2000-talet gjordes en omfattande renovering bland annat tillkom ett tak som täcker läktarna. Stilmässigt ser arenan fortfarande ut som den gjorde 1936. Idag har den plats för 74 244 åskådare.

Komprimerad 1900-tals historia

Knappast någon annanstans i världen kan man på en så liten ytan som Berlin så tydligt känna det centrala i 1900-talets historia. Det nazistiska och fachistiska Europa under 30-40-talen och det Kalla krigets brutala uppdelning mellan kommunism i östblocket och kapitalismen i väst. Två politiska motsatsideologier som fått fotfäste i samma land på en ytterst komprimerad yta. Den stora byggnaden på bilden är Herman Görings luftfartsministerium som Hitler-regimen lät uppföra under 1930-talet. Framför ser man resterna av Berlinmuren som en symbol för den sovjetiska sfär som tagit halva Europa i besittning och som höll östblocket i ett järngrepp under 40 år.

Diktaturens högborg

Här satt för mindre än 20 år sedan män av diktaturen och upprätthöll ordningen i vad man kallade en demokratisk folkrepublik. Men det krävdes 91 000 anställda i säkerhetsministeriet och 189 000 informatörer ute i samhället för att bevaka statens intressen.

Jag talar så klart om östtyska DDR och dess säkerthets/övervakningsapparat Stasi. Detta är Ministeriet för statssäkerhets huvudkontor i Östberlin, ett enormt komplex på flera kvarter. Huset på bilden där högste chefen Erich Mielke huserade är nu ett museum och öppet för allmänheten.

Inredningen i flera rum, bland annat chefens, är kvar med möbler och apparatur. Det är som att gå rakt genom bioduken på någon gammal spionfilm från 1970-talet när man vandrar mellan rummen där Stasi-männen tillbringade sina arbetsdagar. Innanför Mielkes enorma kontor kan gå in i en del av hans privata lägenhet som lät byggas åt honom. Här ser man säng och tv, längre in ett stort badrum.

Erich Mielkes arbetsbord.

Efter murens fall 1989 har det uppdagats att Stasi hade ett stort antal spioner också i Västtyskland och faktiskt ända in i det svenska socialdemokratiska partiet och Sveriges regering.