Det är fredagskväll och alltid samma känsla när man lämnar jobbet.
Förbi trötta människor längs trafikerade gator vandrar jag. Himlen är kolsvart, gatubelysningen lyser upp de vackra 1800-tals fasaderna.
Människor väntar på bussen, andra sitter i bilköer eller väntar på sin tur i biljettkassan på bion. Åt vardera håll reser sig de två stadsbergen, som två fondväggar, som en inramning av stadsrummet. En tät dimma smeker magiskt bergstopparna på en annars så klar januari. Här och var kan jag tyda en stjärna.
Snön är så där lagom gnistrande. Vägen är hal. Jag stylltar fram som en åldring, orolig för att halka med mina ovanligt hala fjällkängor.
Tänker att de säkert är gjorda för stock och sten i fjällvärlden och inte anpassade för spatserande på gator i stan. Det är så det måste vara.
Skidbacken kommer allt närmare, det bländande ljuset från den upplysta backen lyser upp dimman som om den stod i brand. När jag närmar mig skidbacken vet jag också att jag snart är hemma.
Ännu en helg är att vänta.
Lämna ett svar