Allt är bara helt vitt ute. Himlen, marken och taken. Allt flyter liksom ihop, färglöst. Ungefär som vardagen.
Här och var bryter dock en och annan gran den annars så färglösa helheten med sitt dunkla gröna.
Symboliserar det något, inte vet jag.
Just nu orkar jag inte reflektera över det på mitt annars så filosofiska sätt.
Allt behöver inte alltid ha någon mening.
Lediga dagar behöver inte alltid vara innehållsrika. Ju mer man gör desto bättre verkar det vara.
Men jag tycker att det är som allra skönast när man inte behöver göra något.
När man inte får dåligt samvete över att man inte gör något.
När man bara kan ligga i soffan en hel lördag utan att göra något, men ändå njuta av det.
Njuta av konstig musik ur högtalaren. Njuta av hur jag ser hur det droppar från den töande snön på taket.
Njuta av hur fulsnygg min Marimekkoduk är på väggen.
Njuta av att jag snart ska få ta mig en kopp kaffe och ett wienerbröd.
Njuta av att jag får vara uppe hur länge jag vill i kväll.
Det vita utanför väggarna, det innehållsfattiga innanför.
Vemodet som tunger oss en lördag som denna när solen skiner nånannanstans,
det är faktiskt vackert.
Dagar som dessa sker alltid allting någon annanstans.
I skogen, min hemvist, finns de inte, från havet min älskling håller de sig borta.
Längs trottoarer strosar de inte.Vid älvar fiskar de inte.
Nej, dagar som dessa trängs dom under ljusrören längs trånga gångar i kartongliknande byggnader.
Som ett lämmeltåg, med ett ”ha” begär går du ut och in, ut och in, i butik efter butik.
Allt för att uppnå känslan av välbefinnande.
Vita dagar som dessa är det dit vi söker oss, vi vilsna människor i en främmande värld…
Lämna ett svar