Detta var sista gången hon skulle kasta sig ut från bryggan och simma över vattnet mot ön där borta. För att möta sina syskon, att vara med dem i ett ständigt lyckorus in i evigheten.
Men långt dessförinnan, en halvt liv tidigare, hade hon obehindrat kastat sig i det djupa vattnet från bryggan. Hon älskade ju vatten så. Och det var aldrig någon tvekan, någon endaste fundering på förhand om vattnet skulle vara kallt, eller hur djupt det kunde tänkas vara. Förvånad över att hon inte bottnade sprattlade hon med benen för att hålla sig ovan ytan. Det kallas att simma och vi har alla olika sätt att göra det på. Jag insåg ganska snart att detta går inte. Jag försökte få upp henne, men det gick inte. Det fanns ingen stege ingen trappa tillbaka upp på bryggan. Så jag kastade mig i jag också för att tillsammans kunna simma mot land vid stranden bortom bryggan. Kanske förstod jag inte att hon var klok nog att kunna lista ut det själv. Men jag tänkte att jag måste hjälpa henne för jag ville ju inte förlora henne där i Mälarens djupblå vatten, den där augustieftermiddagen för länge sedan.
Väl på land var jag skärrad, men inte hon. Hon skulle i vattnet igen, som om inget hänt. Men såklart, hon älskade ju vatten. Vi gick därifrån, över ängarna, fälten som skiftat mot gult, blöta bägge två, men sommarens ljumma vind och starka sol torkade oss.
Så ett halvt liv senare när springet i benen var borta, när åldern hade tagit ut sin rätt och livsgnistan inte var lika stark som i en ung kropps liv skulle hon bege sig ut på en simtur igen. Denna gång helt ensam och hon skulle inte återvända. När hon sagt hej då till sina livskamrater begav hon sig åter till bryggan. Säker på sin sak men lite tvekande i hjärtat. När hon kommit så långt ut hon kunde på bryggan, stannade hon till en stund. Vände sig om för att med en sista blick säga farväl. På ett sätt som bara hon kunde. Med två kloka erfarna ögon och med en sorgsenhet i blicken.
Detta var sista gången hon skulle kasta sig ut från bryggan. Hon skulle simma över vattnet mot ön där borta. Där fanns hennes bröder och systrar redan. De hade simmat ut dit en efter en när deras tid var inne. Hon hade fått lämnat dem hastigt för sådär ett helt liv sedan när hon fortfarande var ny i världen. På ön var alla evigt unga och levde i ett ständigt lyckorus. Det serverades god mat och vattnet runt omkring inbjöd till svalkande bad varje dag, året om.
Hon skulle lämna stor saknad efter sig för de som stannat på jorden ett tag till, de som hade tagit hand om henne genom barndom, tonår, vuxenliv och ålderdom.
Alla sagor har ett slut. Men där under ytan, i människors minnen eller där uppe, om man tror på det, lever allt som varit vidare. I någon form. På något sätt. Hon fick ett långt lyckligt liv på jorden.
TAGS: Bella
Lämna ett svar