Halländska mellanbygdens skogar

Efter lite mer än ett halvår i Halland börjar jag så sakta att lära känna landskapet, naturen och förutsättningarna som finns här.

Tvååkersgränsen

Halland kan i syd-nordlig riktning delas in i två delar. Mellan Falkenberg och Varberg går den fortfarande rätt tydliga Tvååkersgränsen. Det är en gräns mellan sydsvenska jordbruks- och byggnadstraditioner i söder och de västsvenska i nord. I södra delen finns kringbyggda gårdar, ibland i korsvirke som vi känner dem i Skåne. Halmstad är faktiskt den nordligaste staden i Europa med konsekvent genomförd korsvirkesarkitektur. Söder om gränsen talas dialekter som mer liknar de skånska än västsvenska, även om den sydhalländska dialekten har sin egna prägel.

Kustbygden som den ser ut på många håll i Halland. Detta är Enet, ett stenkast i från där vi bor.

Kust-, slätt-, mellan- och skogsbygd

Detta är kulturella skillnader men Halland uppvisar också stora skillnader i natur, främst i väst-östlig riktning. Vi bor i kustbygden. Här är havets inverkan på naturen tydlig. Alla träd växer snett, de kämpar mot vindarna från havet. Här är det omväxlande lövskogsdungar och öppna vindpinade strandängar. Och långa stränder med sanddyner så klart. Alldeles innanför kustlandet vidtar slättbygden. En bygd av vidsträckta bördiga fält med 8 månaders lång vegetationsperiod. Längre in i landet övergår slättbygden i en mellanbygd. Här är det ett omväxlande landskap av åkrar, ängar och skogar. Skogarna i mellanbygden är en extra känslig naturtyp. Den är nämligen en del av den nästan helt utraderade skogstypen i det europeiska lövskogsbältet – den nemorala vegetationszonen. Naturtypen som finns i Hallands mellanbygd är en av de mest hotade i världen. Skogarna utgörs främst av bokar, ekar och andra ädla lövträd och vanliga lövträd, så klart med inslag gran och tall. Granen har ju sedan 1800-talets mitt, med människans hand, nästan tagit över helt. Men det unika med mellanbygden är att det faktiskt finns kvar bestånd av sammanhängande lövskogar.

Biskopstorp naturreservat – en rest i Europa

Biskopstorp naturreservat är ett tydligt exempel på mellanbygdens skogstyp. På ett 900 hektar stort område vid kanten av Kvibille innanför slättbygden finns ett skyddat reservat. Skogen utgörs av gamla bokar och ekar i kuperad terräng.

Gammal hålväg. I reservatet finns många av dessa slag. Det är uråldriga vägar som användes av människor och djur.

Ekskog som tycks ha drabbats av någons sjuka.

I naturreservatet pågår arbete för att återställa gamla granplanteringar till lövskog. Här är ett område där gran har avlägsnat. Så här jobbar man i hela reservatet.

I bilden högst upp kan man se reservatets ädellövskog möta de enorma granplanteringarna utanför reservatet. Så här ser det ut på många håll. Där naturen inte skyddas återplanteras fortfarande gran, av ekonomiska skäl så klart. Erfarenheten att bedriva skogsbruk på lövskog är heller inte så stor hos mindre skogsägare.

Läs mer

Läs gärna mer om det kritiska läget för våra sydsvenska skogar i ett tidigare inlägg >