Vid hälsohemmet Österåsen på ett berg utanför Sollefteå till utsikten av detta kan man läsa på en skylt:
Det är Ådalen, Guds verk,
då han på samma gång log och vredgades!
då han på samma gång log och vredgades!
Detta är Ådalen, stämningarnes ådal, laxens ådal,
sagornas lund, sommardagens ådal med kärfhet i färgen,
sommarnattens vana skönhet, då södra bergen äro
violetta i gult och de norra i grönt och svart;
högvattnets land med vatten i hvirflar och edor, lågvattnets,
med slipade stenars hjässor i ljuset,
vinterdagens dimmiga ådal — då forsen fräser som en jättekatt invid
ditt öra.
— Den hviskar om mycket ännu, denna jordremsa vid det mörka rinnande vattnet.
— Den hviskar om mycket ännu, denna jordremsa vid det mörka rinnande vattnet.
Detta är Ådalen, sannerligen det fagraste land!
Allt detta är min Ådal, mitt sagoskrin,
min kärlek och min skräck, ty hur man längtar öfver bergen,
min kärlek och min skräck, ty hur man längtar öfver bergen,
håller
det fast som en mara.
Hvarje ny skönhet som
upptäckes, hvarje historia är en hållhake på den,
som annars hade tänkt sig lifvet annorlunda,
än på samma fläck i passiv tillbedjan af det,
som fängslat öga och öra.
som annars hade tänkt sig lifvet annorlunda,
än på samma fläck i passiv tillbedjan af det,
som fängslat öga och öra.
Text: Pelle Molin
Lämna ett svar