Om man kunde vara en plastblomma. Alltid lika grönskande och färgglad trots årstidernas skiftningar och solen som ändrar bana där utanför fönstret. Nu ligger vi i skugga, halva Ådalen närmare bestämt. I branterna på sörsidan om älven mäktar inte solens strålar belysa och värma. Termometerns kvicksilver tar sig inte över nollstrecket.
Den nordliga breddgraden gör det inte lätt för oss att leva. Ändå tar vi oss igenom vinter efter vinter, år efter år, här uppe, långt i norr. Och det är nog tack vare julen, ljusslingorna och snön. Det som i fornnordiska tider kallades Midvinterblotet – ljusets återkomst till norden som en tröst när mörkret nått sin kulmen. Men så blev Sverige ett kristet land och blotet blev till jul.
En förunderlig tid fylld av märkliga traditioner. Flickor med ljus i håret eller pojkar strut på huvudet. Tomtar i varje gatuhörn trots att det enligt sägnen bara finns EN. En man som ska hinna med julklappsutdelning till miljarder barn, det krävs en otrolig logistik för det. Föräldrar som i rättan tid smiter ut för att uträtta något ärende och alltid missar tomtens besök. Barn som med tindrande ögon och skräckblandad förtjusning snällt tar emot klapparna.
Och så exakt klockan tre, mätt på julgröt, dyker Benjamin Syrsa upp i televisionen smörsjungandes på en visa vi hört förut. Merry Christmas. Kalle Anka och hans vänner önskar eder alla en riktigt god jul. Familjen badar i julklappspapper och vi låtsas vara nöjda med våra klappar. Så fortskrider dagen traditionsenligt utan minsta tecken på förändring.
Men julen hör barndomen till. Som vuxen har jag aldrig fått den där pirrande känslan av förväntan på julaftonsmorgonen. Jag känner inte längre att en timme med ”Kalle Anka och hans vänner”, för trettioförsta gången, skänker mig någon spänning.
Nej, för mig är julen numera ett sätt att glädjas åt det faktum att den mörkaste dagen på året har passerat, att det bara är sex månader till midsommar och att jag kanske ändå inte behöver vara en plastblomma för att ta mig igenom vintern.
Jag tittar ut genom fönstret och tänker att solen som ruvar bakom Hallstaberget snart ska gry igen. Men innan dess, God Jul och gott nytt år.
Att ta från de rika och ge till de fattiga …. Karl Bertils julafton glädjer ju alltid lite x:a.