Det nästan ofattbara flödet av bilder överallt man vänder sig i dagens värld, digital som verklig, har fått mig att längta tillbaka till den analoga tiden. Tiden då en fotograferad bild inte kunde tas om eller ens ses förrän några veckor senare när filmen lämnats på framkallning. Då tog man sig mödan att verkligen planera sin bild för att inte slösa på de begränsade antal bilrutor en 35 mm film rymde.
För att återigen få uppleva känsla att ladda kameran med film, höra de olika mekaniska ljuden som framdragning av film och en slutare som slår hårdare än digitala motsvarigheter ger, köpte jag en ny analog kamera. Eller snarare en begagnad sådan. En Canon EOS-1n. Canons proffskamera, den bästa av sitt slag, när den var aktuell under senare halvan av 1990-talet. Jag har nu testat en helg och väntar med spänning på att få framkalla filmen med de vätskor jag införskaffat. Mängder av film är beställt från staterna. Så nu är det bara att sätta igång att leva drömmen. Att återgå till min barndoms fotografi, när kameror fortfarande laddades med film och inte minneskort.
Lämna ett svar