Norrland. En rallarros mot en sliten gammal timmervägg, kan det bli mer genuint Norrland än så. Och att det är en fäbodvall gör inte saken mindre norrländsk. Tänker på min farmor Bricken som i ungdomens dagar var fäbodpiga i hälsingeskogarna. Att ta hand om korna uppe i skogarna på bergen var hennes sommarjobb. Utanför Sollefteå finns en liten fäbod kvar. Den ligger alldeles ensam i den stora tysta skogen. Svetten rinner ner för armarna. Jag kan riktigt känna i huden hur det måste ha varit att slita här uppe varma sensommardagar som denna.
Vad har gjort mig så fascinerad av Norrland? Sitter det i generna, i venerna eller är det bara en föreställning i min hjärna? Var det kanske alla somrar jag tillbringade i Norrland med mormor och morfar som fick mig att tycka om det så mycket? Samtidigt kan jag också hata det. Norrland en dag i mars är inget man önskar. När vintern biter sig fast samtidigt som sydligare delar av landet skådar tussilago. (Bilderna är tagna med min mobil, man kan ju inte alltid släpa med sig storkameran.)
Lämna ett svar