Mobilbilder från ett tågfönster.
Med X2000 far jag fram 100 mil genom Sverige. Solen skiner utanför fönstret, bra musik i lurarna och en kopp kaffe i handen. Det är inte bara målet som är upplevelsen utan också resandet i sig. 9 timmar med tåg kan tyckas jobbigt, men det är det inte. Utanför fönstret rusar ett vackert vår-Sverige förbi. Jag ser hur snötäcket blir tunnare, hur det blir mer vår. Jag ser gårdar, kyrkor, bilar, träd och åkrar. Blir jag less på utsikten (vilket jag inte blir så ofta) vänder jag blicken mot världen istället i min laptop. Det är en sådan tid vi lever i nu. Ständigt uppkopplade, ständigt med tankarna någon annanstans. Men verklighetens Sverige finns fortfarande där utanför fönstret.
Uppsala passerar, här någonstans tror jag barmarken börjar. Snöfläckarna blir allt glesare. Vi gör ett uppehåll i Stockholm, jag sätter mig på en servering och tar en öl och räckmacka, vandrar ner till strömmen och tittar på isblocken på Riddarfjärden som flyter ut mot havet.
Linköping passerar, gräset är grönare, barn är ute och leker i parkerna. Tänker på Sundsvall, det kan man inte göra där. Där ligger snön fortfarande decimetertjock.
Sydsvenska höglandet, isarna på sjöarna ser allt tunnare ut, så kallad rutten is. Solen gömmer sig bakom mörka moln men jag är ändå imponerad över hur ljust det fortfarande är (19.00).
Röda stugor byts mot skånelängor. Jag är framme.
Det där med att det är inte bara målet som är upplevelsen utan också själva resan är så sant så!!