Borta bra men hemma bäst

Ibland har jag försökt intala mig att det är ”Hemma bra men borta bäst” som gäller för att jag på resande fot ofta känner mig hemma i rotlösheten. Men när det kommer till kritan så är det ändå ”hemma” som jag längtar till. Vad är då hemma?
Jag funderar och funderar…
Det finns egentligen bara en plats som är hemma för mig och det är skogen. Det spelar ingen roll om det är en skog här eller någon annanstans. Det är som att träden talar till mig och jag till dom. Det är inte en specifik skog. Det är en viss typ av skog. Jag tror bestämt att det är granarna. Dessa på nått sätt dystra, men genom alla årstider, gröna träd. En mörk rand av granar i fjärran mot en mulen himmel. Det är inte bedårande vackert, en bokskog med vitsippor om våren, är det däremot. Men när något är för vackert blir det också overkligt och svårt att ta till sig. Det går inte att greppa.
En granskog, med sin dunkla ensamhet och enkelhet däremot, öppnar alltid sina armar.

En norrländsk ekbacke

Det är så varmt och skönt och sol. Idag var det sol igen. Ungefär två veckor sedan sist. Den står lågt nu. Så lågt att stora delar av landskapet står i ständig skugga. Så blir det i ett kuperat landskap som Medelpad.
Jag var så klart tvungen att bege mig ut på tur idag. Har längtat efter frisk luft och sol i två veckor nu. Först begav jag mig till en ekbacke. Ja det finns ekar i Norrland. Omgivna av gröna ängar och ett slott ståtar de mot den klarblå himlen.



Timrå 12 september

Det blev en tur ut till Timrå. Precis lagom till att vi anländer till Merlo spricker molnen upp och solen tittar fram. Det är fortfarande varmt i luften. Solen gassar och Merlo slott visar sig från sin bästa sida. Slottet som byggdes av träpatron Bünshow under 1800-talet är verkligen värt ett besök. Detta var hans sommarbostad. Byggnaden liknar mer ett sagoslott under Bröderna Grim än den ”sommarstuga” den egentligen byggdes för. Nu finns här bara ett arkiv.
Slottsparken är riktigt fin. Här finns stora vackra träd. De flesta lövträd finns representerade. Mest märkbara är väl ändå de stora ekarna som bildar en ekbacke, likt i Mälardalen, mot de stora ängarna som sluttar mot Skönviksbacken i söder.
Fler inlägg om:

Om att återgå och blicka framåt

Idag reste jag tillbaka i tiden. I Lögdö Vildmark i norra Medelpad låg snön, om inte meterdjup, så åtminstone ”djup”. I bäckarna bokstavligen forsade smältvattnet fram. Det sägs att vårfloden i år hör till en av de kraftigast på många år. Jag förstår varför.
Att färdas i Lögdö Vildmark var som att uppleva vårvintern trots att jag rent mentalt börjat inställa mig på försommaren. Jag menar, vi kusten är det ju gröna gräsmattor och skogsbackar fulla av vitsippor.
Björkarna har till och med börjat skifta i färg. Den där lila-aktiga färgen som infinner sig dagarna innan musöronen blottar sig för oss och ger oss försommarens påtagligaste skrud.
Kommande dagar blir de härligaste. Älskar verkligen att från dag till dag se nya tecken på att sommaren närmar sig.
Snön uppe i Lögdö till trots.

image14

Lögdö Vildmark, Medelpad, 1 maj