Tio år sedan året i Norge

Det har i augusti gått tio år sedan jag drog kosan mot Nordnorges yttre spets i Atlanten, Lofoten. Ofta längtar jag dit. Idag var jag där på en mental resa med hjälp av GoogleMaps streetview, här är några exempel. Se sådana underbara platser jag hade på min bakgård då 2003-2004. Det är vackert så att det gör ont.
 

 
 
 

 

O boy vilket vackert väder, solen skiner idag

O’boy så vackert det kan bli då solen tittar fram. Vi tog en skidtur genom en knotig skog av gran och björk, så som den ser ut strax nedanför trädgränsen. Först en tre-kilometerslinga, för att dagen efter ge oss på 5,5 kilometer. Inte många minusgrader och lätt terräng. Vemdalsfjällen är lätt överstigliga och överallt vacker utsikt mot både fjällvärld och storskogarna i öster mot Medelpad och Hälsingland.

Bilden överst visar backen upp till fjällstugan, den blir brantare längre fram. Här lyckades jag fastna, slirandes påväg upp ankomstdagen. Det hade varit ett ihärdigt snöande och blåsande samma dag så hela vägen var täckt av lössnö. Efter rekommendationer av andra stugägare tog vi oss till slut uppför hela. Men det gällde att ta sats och gasa 🙂 Bilden under till vänster är på slalombacken som ligger i direkt anslutning till Storhogna högfjällshotell och till höger, bilen och stugan.

Drar till fjälls…

… eller närmare bestämt Storhogna. Det ligger mellan Klövsjö och Vemdalen vid Jämtland-Härjedalengränsen. Där har vi (jobbet) stugor. Bilden på de klena granarna är från i midsomras på samma ställe. Nu är det november och rena midvintern. Kallare än november brukar vara tror jag, det känns mer som januari. Så etanolbilen får utstå lite mer bensin i tanken under denna lilla tripp 🙂

På tur i Storhogna

På de stora vidderna under den varma solen vandrade vi mot nya utsikter. Rakt fram eller i krokar, upp och ner. Stopp vid en svalkande bäck eller ett sameviste. Hunden lägger sig i alla pölar hon kan hitta. Äggmackan åker fram. Fäboden ligger alldeles tyst och stilla intill fjällmassiven. Det blomstrar i backarna. Gräset är grönt och fjällbjörkarna är skira. På tur i Vemdalen/Klövsjöfjällen.

På späckhuggarsafari

På vintrarna simmar späckhuggarna som annars håller till ute i Atlanten in i Vestfjorden mellan Lofoten och fastlandet för att äta sill. Jag var på späckhuggarsafari utanför Lofoten. Efter en veckas guppande på det oroliga vattnet i fjorden och en tur till Tysfjorden där de brukar hålla till fann vi dem tillslut. De var på lekhumör och hoppade framför oss.

Bergen reser sig majestästiskt bakom fyren.
Jag sitter i en jolle och plåtar när djuren kommer i rasande fart mot oss.
Bara kanske en meter från vår gummijolle kommer hela familjen späckhuggare och visar upp sig. De tittar åt oss nyfiket och frustar. Det här är något av det största jag varit med om.
Mer om späckhuggare:

Vandra Kungsleden

När jag är på tur är jag i mitt esse. Det är som att något ursprungligt väcks i mig. Visst är det jobbigt med tung packning och trötta ben, men att få slå sig ner efter en lång dagsetapp och laga sitt käk är bara så skönt.

Nu ska jag i kommande inlägg i text och bild berätta om vandringen längs Kungsleden bland Sveriges högsta fjäll. En tur som ger, solsken och regn, glasiärer och iskallt vatten, knott och mygg, samer med lasson och alldeles fantastiska naturscenarier. Turen börjar i Abisko efter en lång tågresa från Uppsala. Kartan visar färdvägen. Jag drömmer mig tillbaka, det är juli och solen skiner dygnet runt. Välkommen till Lappland, Europas sista vildmark!

Se fler inlägg om Kungsleden>>