Durmitor – högfjäll i Montenegro

Read More

I det innersta av Montenegro ligger Durmitor, ett bergsmassiv på 2 522 m.ö.h, som hör till de Dinariska Alperna. En bergskedja som sträcker sig från Slovenien i nordväst, via Kroatien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro och Kosovo, till Albanien i sydöst. Högsta topp är, med sina 2 694 m.ö.h, Maja Jezercë i Albanien. Dinariska alperna är en del av Dinarisk–hellenska bergskedjesystemet och utgör en naturlig gräns mellan Kroatien och Bosnien-Hercegovina.

IMG_1576

När vi besökte området i september hade det precis snöat och temperaturen i luften låg på några få plusgrader. Mina shorts som hade åkt på ute vid kusten (se inlägg) kändes inte längre helt optimala i den här delen av landet. Montenegro är vackert – så vackert!

IMG_1603

I det inre av Montenegro är naturens flora mer skandinavisk. Det är granar, tallar och björkar och klimatet är kyligare. På vägen upp i de höga bergen passerar vi fantastiska ädellövskogar (se inlägg) med avenbok, lönn och ek. Husens arkitektur ändrar karaktär från Medelhavets gamla stenhus till trähusen upp i bergen. Det är en storslagen natur vi möter, så stort att det är svårt att fånga på bild.

IMG_1539

Med linbana upp i Tatrabergen

Lång kö mot linbana

Det kan låta otroligt men efter 5,5 timmars köande i Kuznice utanför Zakopane fick vi tillslut stiga på kabinbanan som skulle ta oss till toppen av det 2 000 meter höga Kasprowy Wierch. Less på att köa så länge blev vi genast glada när kabinen tog oss över barrskogarna upp i Tatrabergens kalfjällsvärld på ca 15 min.


Det var mäktiga berg som mötte oss på vägen upp. Inte mycket högre än topparna i vår skandinaviska fjällkedja men så mycket mer alpina i sin form än de ”kullar” vi är vana att se i Sverige.


Där nere mot norr ser man Zakopane breda ut sig, denna polska skidmetropol. Mindre än 10 mil längre norrut ligger Polens näst största stad Kraków.

Tatrabergens högsta toppar

Väl uppe är det mäktiga vyer man möts av. De högsta topparna i Tatrabergen, som är en del av Europas näst längsta bergskedja Karpaterna, når 2 600 m.ö.h. Dessa ligger i Slovakien. Gränsen mellan Polen och grannlandet Slovakien går längs bergskammen på stigen där människor vandrar.

Vi skulle vandra här uppe var det tänkt men den långa väntetiden på kabinbanan och den stundande kvällningen gjorde att vi tog beslutet att istället vandra ner mot Zakopane igen, en tur på omkring 2.5-3 timmars vandring. Fler bilder från vandringen >

Tio år sedan året i Norge

Det har i augusti gått tio år sedan jag drog kosan mot Nordnorges yttre spets i Atlanten, Lofoten. Ofta längtar jag dit. Idag var jag där på en mental resa med hjälp av GoogleMaps streetview, här är några exempel. Se sådana underbara platser jag hade på min bakgård då 2003-2004. Det är vackert så att det gör ont.
 

 
 
 

 

O boy vilket vackert väder, solen skiner idag

O’boy så vackert det kan bli då solen tittar fram. Vi tog en skidtur genom en knotig skog av gran och björk, så som den ser ut strax nedanför trädgränsen. Först en tre-kilometerslinga, för att dagen efter ge oss på 5,5 kilometer. Inte många minusgrader och lätt terräng. Vemdalsfjällen är lätt överstigliga och överallt vacker utsikt mot både fjällvärld och storskogarna i öster mot Medelpad och Hälsingland.

Bilden överst visar backen upp till fjällstugan, den blir brantare längre fram. Här lyckades jag fastna, slirandes påväg upp ankomstdagen. Det hade varit ett ihärdigt snöande och blåsande samma dag så hela vägen var täckt av lössnö. Efter rekommendationer av andra stugägare tog vi oss till slut uppför hela. Men det gällde att ta sats och gasa 🙂 Bilden under till vänster är på slalombacken som ligger i direkt anslutning till Storhogna högfjällshotell och till höger, bilen och stugan.

Drar till fjälls…

… eller närmare bestämt Storhogna. Det ligger mellan Klövsjö och Vemdalen vid Jämtland-Härjedalengränsen. Där har vi (jobbet) stugor. Bilden på de klena granarna är från i midsomras på samma ställe. Nu är det november och rena midvintern. Kallare än november brukar vara tror jag, det känns mer som januari. Så etanolbilen får utstå lite mer bensin i tanken under denna lilla tripp 🙂

På tur i Storhogna

På de stora vidderna under den varma solen vandrade vi mot nya utsikter. Rakt fram eller i krokar, upp och ner. Stopp vid en svalkande bäck eller ett sameviste. Hunden lägger sig i alla pölar hon kan hitta. Äggmackan åker fram. Fäboden ligger alldeles tyst och stilla intill fjällmassiven. Det blomstrar i backarna. Gräset är grönt och fjällbjörkarna är skira. På tur i Vemdalen/Klövsjöfjällen.