Efter mer än ett år i Skåne med slätter, lövskog och havet börjar hjärtat längta efter skogarna i norr. Efter den nordeuropeiska taigans karghet långt bort från kontinenten och Skånes lövskogsbälte. Efter midsommar drog vi till Bergslagen, Bisen i det sydligaste av Dalarna närmare bestämt. Och det var som att komma hem till barndomens somrar i Hälsingland. Till Norrland, även om Dalarna tillhör Svealand. Och till lugn och tystnad. Långt, långt bort i från Sydsveriges urbana miljöer.
Bergslagsgård i byn vid sjön Bisen i södra Dalarna.
En vacker blomsteräng i en skogsglänta.
Skogarna och kargheten norröver påminner oss om en svunnen tid, när hela landet beboddes och folk fann sin näring.
Ja, finns det någonstans i Sverige när en människa inte försökt sig på att leva, tror inte det.