Vinterupplevelser på fjället

Först en tur över ett fjäll där ingen tycks ha åkt skidor tidigare. Inte ett skidspår i sikte. Inte så mycket snö heller för den delen men ack så en härlig skidtur över vidderna.

Målet var Fallmorans fäbodvall. Sådana här platser finns egentligen bara i sagor. Är det här Viktor Rydbergs Tomten bor? Fäbodvallen är obebodd, det finns inga vägar hit. Ska man hit är det vandra eller skidor som gäller.

Ett gastronomiskt Norrland

Av lördagen att döma går det att uppleva ytterligheter under en enda dag. Med start i ett gråkall och dimmig stad drar den anande solen mig en bit söderut. Jag ser att solen skiner där borta. Jag åker och åker och plötsligt på bara några meter skingras dimman och där bakom, klarblå himmel. Ett vackert landskap av färg i gult, rött och grönt uppdagar sig. Bergen i fjärran höjer sig mot himlen. Skog så långt ögat kan se.

Den slingriga vägen försvinner in i skogen, djupare och djupare, smalare och smalare. Asfalt övergår i grus. En öppen bom, jag fortsätter. Vägen är snart en stig men där borta skymtas plötsligt en massa bilar. Mitt i vildmarken vid en liten sjö. Jag kör fram, tänker att jag måste vända nu. Och där står dem, ett 20-tal jägare och flår en älg mitt framför ögonen på mig. De tittar på mig: vad gör han här? Jag vänder och far vidare. Upp, upp och upp. Jag närmar mig 400 meter över havet. Jag är nära gränsen till Hälsingland. Slår mig ner på toppen av berget och dricker en kopp kaffe. Lutar mig baklänges i det torra gräset, lyssnar på vinden i träden. Känner dofterna som far förbi mig. Det luktar höst. Friskt på nått sätt. En stor örn svävar förbi. Den håller vakt. Seglar fram och tillbaka över mig. Solen strålar i mitt ansikte, den värmer.

Jag beger mig tillbaka mot stan, dimman återvänder. Svänger in på en restaurang och möter upp mina arbetskamrater, vi ska laga mat tillsammans. Middagen blir något av det mest utsökta jag har ätit på länge. Jag har upplevt ett gastronomiskt Norrland med andra ord.

Outforskad mark vid havet

Det är alltid lika spännande med outforskad mark. Att uppleva en plats för första gången. Krankbohamn var tydligen ett fiskeläge på 1600-talet, nu är det helt obebott och tomt från människor. Klippor och stränder så långt man kan se, inga människor, inga båtar, några fåglar och helt knäpptyst. Endast vågskvalpet gör sig hört. Härligt! Septembersolen skiner, den värmer, än har inte sommaren riktigt släppt greppet.

Storberget x 2

I Sättna bortom Kovland ligger Storberget. Ett högt berg med milsvid utsikt över skogarna och bergen. Sist jag var där var för nästan ett år sedan, det var ett av den här bloggens allra första inlägg. Läs här >
Det blev en vistelse här i solen med en bok av Herman Lindqvist.

På tur i Storhogna

På de stora vidderna under den varma solen vandrade vi mot nya utsikter. Rakt fram eller i krokar, upp och ner. Stopp vid en svalkande bäck eller ett sameviste. Hunden lägger sig i alla pölar hon kan hitta. Äggmackan åker fram. Fäboden ligger alldeles tyst och stilla intill fjällmassiven. Det blomstrar i backarna. Gräset är grönt och fjällbjörkarna är skira. På tur i Vemdalen/Klövsjöfjällen.

Far åt Hälsingland

Det här är Norrland för mig. Skog och berg så långt ögat når. Sjön är Malungen.

Jag for åt Hälsingland idag. Åtminstone någon kilometer in i lanskapet. Det är ett stort otillgängligt Naturreservat på Hästmyrbergets branta sluttningar som heter Malungsfluggen. Min tur gick egentligen till intillliggande Svartberget. Här finns ett stort kalhygge på toppen av berget som gör att utsikten är öppen åt alla håll. Jag tror mig till och med se både havet och stora masten på Södra Berget i Sundsvall trots att det är nästan 4 mil dit. Det är aldrig några människor här. Alldeles knäpptyst, jaja fåglarna kvittrar såklart 🙂 20 grader varm och växlande molninghet. Så här högt upp (över 400 m.ö.h.) ligger naturen lite efter. Men de flesta trädslag är utslagna och vitsippor formligen väller över i skogarna. Jag var här i höstas också, se tidigare inlägg >

4 timmar vid Gnarpskaten

Jag åkte utomlands igår. Närmare bestämt över landskapsgränsen till Hälsingland 😉 Väl där rattade jag ut mot Sörfjärden, som för övrigt är Norrlands längsta sandstrand. Vidare vandrade jag genom vackra tallhedar ner mot det underbara naturreservatet Gnarpskaten. Det blåste nordan men i lä av träd eller stora stenar var det inte alls kallt med shortsen. En hel vinter har gått sedan jag var här sist. Det var i september, denna ovanligt varma månad. Läs mitt inlägg >

Det talas om dåligt väder i södra Sverige med regn och kraftig blåst, men här är det lugnare än lugnast. Himlen är blå och fin med några slöjmoln. Solen står högt. Under 4 timmar ute vid havet ser jag endast två människor. I skogen hörs fågelkvitter, och det ständiga dånet av vågor som slår mot stenarna. Jag får den där härliga kontakten med naturen som man inte får så ofta för att det alltid är annat som stör, antingen i form av mänsklig närvaro eller att tankarna far iväg någon annanstans.

När jag återvänder till bilen inser jag att jag varit ute och vandrat i fyra timmar. Det känns i benen och i huvudet. Kanske därför som jag på vägen tillbaka snubblade på en sten och for i backen med min nya kamera. Precis det som inte får hända, hände. Tack och lov blev det bara en lite skråma på batterigreppet och ett UV-filter med en spricka. Men ändå, jag grämer mig fortfarande över vad som kunde ha hänt.

Slutligen lite film. Jag testade kamerans filmfunktion.


Taggar , , , , ,

Vårdagjämning på Marmen

Så var det då dags för vårdagjämning. Dagen då dag och natt är lika långa jorden över. Vårdagjämning innebär inte vår rent meteorologiskt i den här delen av landet, men idag var det varmt, riktigt varmt. Vårjackan åkte på, sjön fylldes av glada pimplare, familjer med picknick och skoteråkare. Solen gassade med temperaturer på runt 8 grader i skuggan och över 20 grader i solen. Marmen är en sjö som är en del av Ljungan i trakten runt de två bygderna Tuna och Attmar, omgiven av åkerlandskap och skogsklädda berg.
Livsnjutardagen avslutades med lyxfika hemma.


Havet och jag – Lörudden

Idag var det havet och jag. Ensam på ett par skidor på stranden mellan skogen och det stora frusna havet. Knäpptyst, -2 grader, inte ens de ofantliga isblocken släppte ifrån sig ljud.
Efter en ca 1,5 timmes skidtur slog jag mig ner mot en sjöbod i Löruddens fiskeläge och avnjöt varmt kaffe och en äggmacka. För mig klassiskt utflyktsfika. Solen gassar som aldrig förr, varm och skön.
Jag har inhandlat specialhandskar som synes. Fungerar perfekt när man plåtar mycket på sina turer och blir det kallt är det bara att fälla fram skyddet.

Kungsleden – I samernas land

Ej att förglömma så är man i Samernas land när man vandrar i Lappland. När vi vandrar mot Alesjaure möts vi av ett dammoln som stiger mot himlen. Vad är det som sker? Jo det är samer från Laevas sameby som har kalvmärkning. Renarna springer runt runt innanför en hängnad. Jag ser hur en liten pojke står med sin (förmodade) far och lär sig att fånga in kalvar med lasso. Jag känner mig exalterad av att få se detta på plats i Sapmi – Samernas land.