Solen återkom idag

Idag såg jag solen för första gången på mycket länge. Det har varit mulet, det har varit snöigt och det har varit kallt med någon sol har man inte kunnat se till. Idag kom den så och et kändes som en nytändning. Hela 1 minut längre har dagen blivit sedan vintersolståndet för en vecka sedan ;) Bilderna är från Gröngarn utanför Enköping, Uppland.

En norrländsk lövskogsö


Ingången till den täta lövskogen på den lilla ön Klampenborg.

Likheten med en lövskog i södra Sverige är slående. Att skogen ser ut så här har sin logiska förklaring. För det första är jordmånen på ön Klampenborg rätt för den här typen av frodiga lövskog, för det andra är det ursprungligen en anlagd herrgårdspark som förvildat sig. Jag tänker på en skog jag vandrade i i Danmark tidigare i våras/vintras, se inlägget >

Ljuva höst

Åh du ljuva höst. Jag tog mig ner till upplandsslätten idag. Från omkring 6 grader i morse i Sundsvall till 19 grader i Uppland färdades jag nästan mellan två årstider. Konstigt nog är det nästan mer höstfärger här i söder än uppe vid norrlandskusten. Så här i slutet av september blir de varma dagarna allt mer sällsynta, då gäller det att passa på. Det gjorde jag idag med en långtur längs åkrar och i lövskogar. Nu blir jag här några dagar till så fler bilder från slätten kommer…

På späckhuggarsafari

På vintrarna simmar späckhuggarna som annars håller till ute i Atlanten in i Vestfjorden mellan Lofoten och fastlandet för att äta sill. Jag var på späckhuggarsafari utanför Lofoten. Efter en veckas guppande på det oroliga vattnet i fjorden och en tur till Tysfjorden där de brukar hålla till fann vi dem tillslut. De var på lekhumör och hoppade framför oss.

Bergen reser sig majestästiskt bakom fyren.
Jag sitter i en jolle och plåtar när djuren kommer i rasande fart mot oss.
Bara kanske en meter från vår gummijolle kommer hela familjen späckhuggare och visar upp sig. De tittar åt oss nyfiket och frustar. Det här är något av det största jag varit med om.
Mer om späckhuggare:

Kungsleden – I samernas land

Ej att förglömma så är man i Samernas land när man vandrar i Lappland. När vi vandrar mot Alesjaure möts vi av ett dammoln som stiger mot himlen. Vad är det som sker? Jo det är samer från Laevas sameby som har kalvmärkning. Renarna springer runt runt innanför en hängnad. Jag ser hur en liten pojke står med sin (förmodade) far och lär sig att fånga in kalvar med lasso. Jag känner mig exalterad av att få se detta på plats i Sapmi – Samernas land. För att få lite känsla till bilderna lyssna gärna på musiken av: Sofia Jannok >> eller Mari Boine >>
 
 
 

 

 

 

Fantastiska landskap

Snön har inte kommit än men idag var det frostigt igen och dessutom solsken, något som blivit en bristbvara i november och december i år. I Liden strax innan skymningen låg dimman tät över Indalsälven denna 12 december 2009. Indalsälvens dalgång är utan tvekan det vackraste naturområdet i Sundsvallstrakten och i hela Medelpad hävdar jag. Se även bilder från i höstas härifrån >>


Vandra Kungsleden

När jag är på tur är jag i mitt esse. Det är som att något ursprungligt väcks i mig. Visst är det jobbigt med tung packning och trötta ben, men att få slå sig ner efter en lång dagsetapp och laga sitt käk är bara så skönt.
Nu ska jag i kommande inlägg i text och bild berätta om vandringen längs Kungsleden bland Sveriges högsta fjäll. En tur som ger, solsken och regn, glasiärer och iskallt vatten, knott och mygg, samer med lasson och alldeles fantastiska naturscenarier.
Turen börjar i Abisko efter en lång tågresa från Uppsala. Kartan visar färdvägen. Jag drömmer mig tillbaka, det är juli och solen skiner dygnet runt. Välkommen till Lappland, Europas sista vildmark!

Ett frostbitet landskap

Ibland är bara allt för perfekt. Som idag. En fuktig dag följt av en klar och kall natt. Jag vaknar upp på lördagsmorgon och allt är frostbitet. Det är inte snö men världen är ändå vit av den intensiva rimfrosten. Solen tittar fram mellan molnen och himlen blir alldeles röd. Jag far ner till Allsta, bara någon mil söder om Sundsvall. Sjön, böljande ängarna, stora gårdar och bergen runtomkring gör detta till en väldigt vacker plats. Här skulle jag faktiskt kunna tänka mig att bo. Platsen talar till mig.

Klicka på bilden för att se positionen

Mot kväll

Dagarna är korta i slutet av november. Klockan 14.30 börjar solen ge ifrån sig en färg på himlen som är något av det vackraste jag sett på mycket länge. Titta på färgerna och formationerna.

Några av bilderna ligger på Deviantart, klicka för att se.

 

De varma färgerna på himlen som reflekterar sig mot isen på kärret,

gården som omges av ett frostbitet landskap. Kan det bli vackrare?

Vilka formationer på himlen.

Den lilla gården högst uppe på kullen.
Vägen mot byn.

Borta bra men hemma bäst

Ibland har jag försökt intala mig att det är ”Hemma bra men borta bäst” som gäller för att jag på resande fot ofta känner mig hemma i rotlösheten. Men när det kommer till kritan så är det ändå ”hemma” som jag längtar till. Vad är då hemma?
Jag funderar och funderar…
Det finns egentligen bara en plats som är hemma för mig och det är skogen. Det spelar ingen roll om det är en skog här eller någon annanstans. Det är som att träden talar till mig och jag till dom. Det är inte en specifik skog. Det är en viss typ av skog. Jag tror bestämt att det är granarna. Dessa på nått sätt dystra, men genom alla årstider, gröna träd. En mörk rand av granar i fjärran mot en mulen himmel. Det är inte bedårande vackert, en bokskog med vitsippor om våren, är det däremot. Men när något är för vackert blir det också overkligt och svårt att ta till sig. Det går inte att greppa.
En granskog, med sin dunkla ensamhet och enkelhet däremot, öppnar alltid sina armar.

En norrländsk ekbacke

Det är så varmt och skönt och sol. Idag var det sol igen. Ungefär två veckor sedan sist. Den står lågt nu. Så lågt att stora delar av landskapet står i ständig skugga. Så blir det i ett kuperat landskap som Medelpad.
Jag var så klart tvungen att bege mig ut på tur idag. Har längtat efter frisk luft och sol i två veckor nu. Först begav jag mig till en ekbacke. Ja det finns ekar i Norrland. Omgivna av gröna ängar och ett slott ståtar de mot den klarblå himlen.