Gissa staden, gissa landskapet. Är det så att Norge ligger på rätt sida om den svenska gränsen?

Jag slår mig ner, tar mitt kaffe och äter en äggmacka. På andra sidan sjön ligger en liten stuga. Tänk om det gick att hyra den och bo där över en helg. Efter att ha lyssnat på lugnet en stund och passat på att äta av de ovanligt stora och goda bläbären som finns i mängder börjar det fort att mörkna på himlen. Solen som sken alldeles nyss är borta.

Jag fortsätter min vandring. Tror att jag gått ungefär halvägs men inser efter ett tag att det är långt kvar. Det börjar regna. Lite dugg. Duggen övergår i spöregn. Jackan åker på. Men det hjälper inte. Regnget strilar ner. Jackan blir mer och mer våt, skorna är nu genomvåta av regnet och av de våta skogsmarkerna. Jag måste tillbaka så jag ökar takten. Men det är fortfarande långt. Stigen går uppför, vill att den ska gå nerför.

Tillslut är jag på toppen av det nästan 500 meter höga berget. Har lite för brottom för att njuta av utsikten, men den är verkligen magnifik. Storslaget omges jag av berg och stora sjöar på avstånd. Tallarna på bergets hedar har stått här i hundratals år. Piskats av regnen, kroknat av vinden, tyngts av snön och torkats av solen. 

Tillsut börjar jag förstå att jag är påväg tillbaka till bilen. Det går brant nerför. Marken är hal, jag är försiktig. Väl framme vid bilen byter jag mina genomvåta skor och strumpor mot torra stövlar. Höjer värmen i bilen till 25 grader och kör mot Sollefteå, genom ett regnigt Ångermanland.