Ibland har jag försökt intala mig att det är ”Hemma bra men borta bäst” som gäller för att jag på resande fot ofta känner mig hemma i rotlösheten. Men när det kommer till kritan så är det ändå ”hemma” som jag längtar till. Vad är då hemma?
Jag funderar och funderar…
Det finns egentligen bara en plats som är hemma för mig och det är skogen. Det spelar ingen roll om det är en skog här eller någon annanstans. Det är som att träden talar till mig och jag till dom. Det är inte en specifik skog. Det är en viss typ av skog. Jag tror bestämt att det är granarna. Dessa på nått sätt dystra, men genom alla årstider, gröna träd. En mörk rand av granar i fjärran mot en mulen himmel. Det är inte bedårande vackert, en bokskog med vitsippor om våren, är det däremot. Men när något är för vackert blir det också overkligt och svårt att ta till sig. Det går inte att greppa.
En granskog, med sin dunkla ensamhet och enkelhet däremot, öppnar alltid sina armar.
Lämna ett svar